Karin Boye
- Kallocain
Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka meningslös på många - om jag alls vågar tänka mig, att "många" får läsa den - eftersom jag alldeles självmant, utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte själv är riktigt på det klara med vad avsikten är.
Lena Anderson
- Majas alfabet - B och E
Blått är mitt hårband, blå är min kjol, blåa är blåbär, blå är viol. Havet är blått och himlen är blå, men blåast av allt är nog blåklint ändå. Högt upp i eken må du tro, har jag ett eget sommarbo, där har jag också några vänner - dom är det bara jag som känner.
Gösta Åberg
- Handbok i svenska
Det var nog inte vår upprätta gång och vår motsättbara tumme som gjorde att vi kom att behärska jorden. Det var grammatiken. Naturligtvis inte den grammatik som vi mer eller mindre nödtorftigt lär oss i skolan, utan den grammatik som finns inbyggd i vår hjärna.
Hans Alfredson
- Fallet Filipsson
Gary Falk satt inne hos kriminalkommissarie Kasper Berg för att få en del upplysningar till en artikel om ungdomsbrottsligheten i förorterna. Kriminalkommissarien var en elegant herre, en av de få nu levande som bär monokel. Den satt inklämd i hans brunbrända ansikte, som verkade skuret i ek, och hans mörka ögonbryn beskrev en elegant kurva över glasbiten.
Hans Alfredson
- En något större bok, kapitel 1
För att framgångsrikt kunna ägna sig åt att bränna upp gamla löv, kvistar, ris och trasiga säckar bör man i ett hörn av trädgården ha samlat ihop en liten hög av de nämnda utensilierna. Det är alldeles förkastligt att elda upp dem var för sig, där de ligger från början.
Selma Lagerlöf
- Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
Aldrig förr hade han farit fram med så god fart, och att rida fort och vilt, det hade han alltid tyckt om. Och han hade förstås aldrig tänkt på att det kunde kännas så friskt, som det gjorde, uppe i luften, och att det steg upp från jorden en så god lukt av mylla och kåda. Och inte heller hade han tänkt på hur det kunde vara att färdas fram så där högt över jorden. Men det var liksom att flyga bort från bekymmer och sorger och förtretligheter av alla de slag, som tänkas kunde.
Selma Lagerlöf
- Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
Pojken blev så huvudyr, att han inte visste till sig på en lång stund. Luften ven och väste emot honom, vingarna svingade, och det brusade i fjädrarna som en hel storm. Tretton gäss flögo omkring honom. Alla flaxade och kacklade. Det dansade för hans ögon, och det susade för hans öron. Han visste inte om de flögo högt eller lågt, eller vart det bar av med dem.
Selma Lagerlöf
- Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
Det enda han kunde göra för att få det något bättre var att försöka komma upp på gåsryggen. Och dit krånglade han sig också, fast inte utan stor möda. Och inte var det en lätt sak heller att hålla sig kvar på den glatta ryggen mellan de två svängande vingarna. Han fick gripa djupt ner i fjäder och dun med båda händerna för att inte ramla i backen.
Selma Lagerlöf
- Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
På den gamla ekbrädan, som låg framför förstudörren, hoppade en gråsparv. Han hade inte väl fått ögonen på pojken, förrän han ropade: "Tititt! Tititt! Se på Nils gåsapåg! Se på Tummetott! Se på Nils Holgersson Tummetott!"
Selma Lagerlöf
- Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en så förfärlig örfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for först mot ena väggen, sedan mot den andra, till sist sjönk han ner på golvet, och där blev han liggande sanslös.
Selma Lagerlöf
- Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
Medan han satt så och väntade, att tjuven skulle visa sig, började han undra vad det var för en svart skugga, som föll över kistkanten. Han såg och såg och ville inte tro sina ögon. Men det där, som till en början var skugglikt, blev allt tydligare, och snart märkte han, att det var något verkligt. Det var inte bättre, det, än att en tomte satt och red gränsle över kistkanten.
Selma Lagerlöf
- Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig. Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
I språkboken hade nu Robert och Elin hunnit till kapitlet: Sökande anställning. Det var ett viktigt ställe. Från första dagen de kom in i Amerika skulle de båda försörja sig själva, och den som skulle försörja sig själv måste skaffa sig en tjänst eller en syssla. Robert hade slutligen bestämt, att de skulle uttala de engelska orden som de stavades första gången i boken - de skulle inte bry sig om den där stavningen inom parentes, som bara förvillade och trasslade till språket för dem.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Karl Oskar tröstade: Hon skulle inte ta så illa vid sig. Hon hade ju inte själv fött upp lössen på sin kropp, hon hade blivit nerlusad av någon här ombord. Ohyran var inte hennes egen skam, den var någon av de medresandes skam. Det måste vara någon här inne i familjernas avbalkning, som hade tagit lössen med sig. Och de där vämjeliga krypen ynglade av sig och förökade sig så fort. En nattgammal lus var redan mormor.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Jag varsnade med detsamma att detta är ett djävlaskepp. Jag kände stanken av Fienden i näsan: djävulen har smugit sig ombord här. Runt omkring min säng här är det fullt av kvinnokön, som icke hava anden. Runt omkring mig krälar satans yngel. Och inne hos manfolken luktar det getabock.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Makarna var överens. De skulle söka sig en skeppslägenhet till våren nästa år. Så var beslutet fattat, det beslut som avgjorde livets fortsättning för dem båda, som bestämde deras barns öden, som sträckte sin verkan genom kommande tider, fram till ofödda släkten - det beslut, som avgjorde var deras barnbarn och barnbarnsbarn en gång skulle födas.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Det hade gått en månad efter Annas begravning, när Kristina en kväll sade till Karl Oskar: Efter vad som nu hade hänt så hade hon ändrat sig. Hon var inte längre emot deras utflyttning till Nordamerika. Förut hade hon tyckt att hon skulle vara en ovårdsam mor, om hon vågade sina barns liv på Oceanen. Nu hade hon erfarit att Gud även på fasta land kunde lägga hennes små i graven när han ville, hur väl hon än omhuldade dem.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
På kvällen frågade Nils sin son, hur långt han hade hunnit på likkistan. Karl Oskar svarade: Han höll på att syna ut bräder. Men inte heller nästa dag hördes några ljud av hammare och hyvel från vedskjulet. Karl Oskar sade bara: Han synade ut bräder.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Han satt och lyssnade till sitt barn, som hade talat till honom nyss: Det gör så ont att dö, far. Jag vill inte att Gud skall hämta mig, om det gör så här ont, jag vill stanna här hemmavid. Kan jag inte få det, fastän jag åt upp gröten utan lov? Jag skall aldrig smaka på någonting mer utan lov, bara jag får stanna. Far är så stor och stark, far kan väl hjälpa mig, så att inte Gud kommer och tar mig. Om du visste far hur ont det gör! Varför hjälper ingen mig? Jag är ju så liten.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Fadern började plocka i högen, han ville välja ut raka, fina och knaggfria bräder, rent och barkfritt virke. Men han kasserade alla, som hans händer fick tag uti: Antingen var de krokiga eller vinda eller barkfläckiga eller kvistiga. Han tog upp den ena brädan efter den andra, synade den och kastade den ifrån sig. Så svårt det var att hitta någon i högen som dög, någon som kunde brukas till kista åt Anna.
