Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Men öppna nån gång! Lever han eller är han död? Han bara ligger och sover jämt! ropade Nastasia och bultade med näven mot dörren. Hela dagarna ligger han och sover som en annan byracka! Just det, precis som en byracka! Öppna, klockan är ju elva!
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Mekaniskt drog han till sig sin gamla vinterrock, som låg på stolen bredvid; rocken - som han haft som student - var varm men nästan söndertrasad, han drog den över sig och övermannades genast av sömnen och yrseln. Han domnade bort.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Gumman tänkte titta på panten, men så borrade hon åter blicken in i den objudne gästens ögon. Hon mönstrade honom uppmärksamt, argt och misstroget. Det gick någon minut och han tyckte sig rentav se ett slags hån i hennes blick - som om hon redan anat hur det var fatt. Han kände att han var nära att tappa huvudet; han var nästan förskräckt - så förfärad att han skulle ha flytt - om hon hade fortsatt att stirra på honom så där i en halv minut till utan att säga ett ord.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Ett enda liv i utbyte mot tusentals, som räddas från ruttenhet och förfall. En enda död i utbyte mot hundra liv - det är ju ren aritmetik! Och vilken vikt har denna sjuka, dumma och elaka gamla kärings liv på mänsklighetens vågskål? Inte mer än en lus' eller kackerlackas, om ens det, eftersom käringen är ett skadligt kryp.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Inte ens om han i åratal hade avvaktat ett lägligt tillfälle kunde han ha räknat med att finna ett lägligare än det som nu erbjöd sig. I varje fall hade det varit svårt att på förhand och med säkerhet, precision, ett minimum av risk och utan farliga frågor och efterforskningar få reda på att en viss gumma, som han planerade att mörda, skulle vara ensam hemma vid ett visst klockslag följande dag.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Skratten ekade från kärran och från folkhopen, men Mikolka blev alldeles ifrån sig, och i sitt raseri piskade han hästkraken med snabba rapp som om han verkligen på allvar trodde att han skulle kunna få henne att galoppera.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
På det sättet marterade han sig själv och retade upp sig; ja, han upplevde rentav ett slags njutning. För övrigt gällde det inte alls några nya eller plötsliga frågor utan gamla, som hade värkt fram under en längre tid. De hade marterat honom länge och nu hade de slitit sönder hans hjärta.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Han hade isolerat sig fullkomligt från alla som en sköldpadda i sitt skal, och till och med åsynen av pigan, som hade till uppgift att sköta om honom och som då och då kom in i hans rum, utlöste krampaktig ilska hos honom. Sådant är vanligt hos en viss typ av monomana människor, som är alltför starkt fixerade vid något.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Min bästa herre, får jag ha djärvheten att med all övlig respekt vända mig till er? Ty även om ni till det yttre kan förefalla oansenlig, urskiljer min tränade blick en bildad och i dryckenskap oerfaren person.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Mannen var över de femtio, av medellängd och kraftigt byggd, gråsprängd och med stor flint, med ett ansikte som var gulsvullet, för att inte säga grönaktigt, av supande; bakom de svullna ögonlocken glimtade ett par små men livliga, rödsprängda ögon fram som springor. Men det var något mycket underligt med honom; hans ögon blänkte som i triumf, och även om det fanns vett och intelligens i dem, skymtade det fram något som liknade vansinne.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Det händer att man plötsligt och oförmodat möter fullständiga främlingar, som väcker ens intresse redan vid första anblicken, innan ett enda ord har yttrats.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Men varken ord eller eder kunde uttrycka hans upphetsning. Den känsla av gränslöst äckel, som hade börjat ansätta honom och grumla hans sinne redan medan han var på väg till gumman, den hade nu växt sig så stark och blivit så tydlig, att han inte visste vad han skulle ta sig till i sitt svårmod.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Herregud, vad alltihop är vedervärdigt! Skulle jag, skulle jag verkligen ... nej, det är vanvett, det är absurt! tillade han beslutsamt. Hur har jag kunnat få något så horribelt på hjärnan? Hur kan mitt hjärta förmå sig till något så ruskigt! Det är just det som är det viktiga: att det är ruskigt, horribelt, vedervärdigt, vedervärdigt!
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Här får ni, bästa herrn. Tio kopek per rubel och månad gör femton kopek i förskott på en och en halv rubel. Och så blir det tjugo kopek i ränta på de tidigare två rublerna. Sammanlagt trettiofem. Alltså ska ni ha summa en rubel och femton kopek för klockan. Här har ni dem.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Jag är kandidat Raskolnikov, studenten, jag var här för en månad sen, mumlade den unge mannen hastigt och gjorde en avmätt bugning när han insåg att han måste uppträda litet älskvärdare.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Han var skyldig värdinnan massor av pengar och var rädd att träffa henne. Inte för att han var särskilt feg eller lättskrämd av sig - snarare tvärtom - men på sistone hade han råkat i ett tillstånd av retlighet och överspändhet, som liknade hypokondri. Han hade blivit så djupt upptagen av sig själv och isolerat sig så till den grad från alla, att han faktiskt var rädd att träffa folk - och alltså inte bara värdinnan.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Hon gled in i mottagningen. Geilie rörde sig ofta som om hon rullade på hjul. Att hon hade fötter visste jag, jag hade sett dem med egna ögon. Jag kunde bara inte lista ut hur hon satte ner dem när hon gick.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Murtagh har rätt i vad han säger om kvinnor, Sassenach. Jag har vågat livet för din skull. Jag begick stöld, mordbrand, mord och överfall för din skull. Som tack kallades jag för olika saker, blev sårad i min manlighet, sparkad i ballarna och klöst i ansiktet.
Diana Gabaldon
- Främlingen
En gång sade jag åt honom att jag tyckte det var högeligen ociviliserat att få sin vilja fram genom att prygla sin egen son. Han sa att jag var ungefär lika dum som staketet jag stod lutad över. Han sa att respekt för dem som var äldre och visare hörde till civilisationens grundvalar. Och tills jag lärt mig inse det var det lika bra att jag vande mig att titta på mina tår medan en av dessa äldre barbarer garvade ändan på mig.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Jag började känna mig ganska tom invärtes trots mitt beslut att spela självsäker. Jag kastade en snabb blick ut genom fönstret, men det vette åt fel håll. Solen syntes inte men dagsljuset var gulaktigt. Var det sent på eftermiddagen? Hur länge skulle det dröja innan Jamie hittade min övergivna häst? Och hur länge tills han lyckats följa mitt spår ner till ravinen - och tappa bort det där? Att vara spårlöst försvunnen hade sina nackdelar.
