Dean Koontz
- Fånga natten
Ingen siren tjöt i fjärran, och jag räknade inte med att få höra någon. I vår speciella stad gör polisen sina utryckningar synnerligen diskret, inte ens med den ljudlösa fanfaren från blinkande blåljus. Ofta är syftet nämligen att dölja en förbrytelse och tysta anmälaren, snarare än att gripa brottslingen.
Dean Koontz
- Fånga natten
Trots sitt ringa format inger hon respekt. Hon är bara en och sextio men tycks ändå vara huvudet högre än alla motståndare. Hon är lika imponerande och orädd och okuvlig som hon är vacker och godhjärtad.
Samuel Beckett
- Molloy
Nej, mot välgörenhet finns det inget sätt att skydda sig, såvitt jag vet. Man böjer huvudet, sträcker fram sina darrande och hoptrasslade händer och säger, tack frun, tack snälla frun. För den som inte har någonting är det förbjudet att inte tycka om skit.
Samuel Beckett
- Molloy
Förolämpningar och oförskämdheter uthärdar jag lätt, men jag har aldrig kunnat vänja mig vid slag. Det är lustigt. Jag har till och med svårt att fördra att man spottar på mig. Men om man är lite vänlig mot mig, jag menar om man låter bli att misshandla mig, är det sällsynt att jag inte till sist uppför mig på ett tillfredsställande sätt.
Samuel Beckett
- Molloy
Men lite längre bort hörde jag att någon ropade på mig. Jag såg upp och fick syn på en poliskonstapel. Jag talar elliptiskt nu, för det var först senare som jag genom induktion eller deduktion, jag vet inte längre vilket, fick veta vad det var jag såg.
Samuel Beckett
- Molloy
Jag var inte i form. Min form är djup, djup som en soppskål, och det händer sällan att jag inte är i den. Det är därför jag talar om det. Jag åkte ändå några kilometer utan avbrott och kom på så sätt fram till stenmuren.
Samuel Beckett
- Molloy
Jag satte mig i förbindelse med henne genom att knacka henne i huvudet. En knackning betydde ja, två nej, tre jag vet inte, fyra pengar, fem adjö. Jag hade haft mycket besvär med att få hennes vimsiga och förstörda hjärna att begripa denna kod, men jag hade lyckats.
Samuel Beckett
- Molloy
Hon talade otydligt med klapprande tänder, och för det mesta hade hon ingen aning om vad hon sa. Vem som helst utom jag skulle ha tappat bort sig i detta slamrande pladder som inte upphörde annat än då hon var medvetslös några korta ögonblick.
Samuel Beckett
- Molloy
Det föranleder mig att påpeka att hur lemlästad jag än var, åkte jag på den tiden cykel med en viss glädje. Jag ska beskriva hur det gick till. Jag band fast mina kryckor på övre delen av ramen, en på var sida, placerade foten på mitt stela ben (jag minns inte vilket, de är stela båda två nu) på den utskjutande delen på framhjulsnavet och trampade med den andra.
Samuel Beckett
- Molloy
Han hör att jag ropar, vänder sig om, väntar på mig. Jag är alldeles intill honom, intill hunden, flämtande mellan mina kryckor. Han är lite rädd och känner en smula medlidande med mig. Jag äcklar honom en aning. Jag är inte vacker att se på, jag luktar inte gott. Vad jag vill? Å, den tonen känner jag så väl igen, en ton av rädsla, medlidande och avsmak.
Samuel Beckett
- Molloy
När jag inte har gjort någonting ger han mig ingenting, då grälar han på mig. Ändå arbetar jag inte för pengarna. För vad i så fall? Jag vet inte. Jag vet inte mycket, uppriktigt sagt. Min mors död till exempel. Var hon död redan vid min ankomst? Eller dog hon först efteråt?
Samuel Beckett
- Molloy
Jag är i min mors rum. Det är jag som bor där nu. Jag vet inte hur jag kom hit. I en ambulans kanske, i något slags fordon i varje fall. Jag fick hjälp. Ensam skulle jag inte ha klarat det.
Jostein Gaarder
- Sofies värld
Skillnaden mellan en skollärare och en äkta filosof, är att skolläraren tror att han vet en hel massa som han hela tiden försöker pracka på eleverna. En filosof försöker komma på saker tillsammans med eleverna.
Jostein Gaarder
- Sofies värld
Det är lätt att bygga med legobitar, tänkte hon. Även om de är olika stora och har olika form, så kan de fogas ihop med varandra. De är dessutom outslitliga. Hon kunde inte påminna sig att hon någonsin hade sett en trasig legobit.
Jostein Gaarder
- Sofies värld
För det första var Sofie inte säker på att hon höll med om att legobitar var världens mest genialiska leksak. Hon hade i alla fall slutat leka med dem för många år sedan. Och för det andra kunde hon inte begripa vad legobitar hade med filosofi att göra.
Jostein Gaarder
- Sofies värld
Det hänryckta beteendet upprepas kanske några hundra gånger, innan barnet kan passera en hund utan att gå i taket. Eller en elefant, eller en flodhäst. Men långt innan barnet har lärt sig att prata rent - och långt innan det har lärt sig att tänka filosofiskt - så har världen blivit en vana. Det tycker jag är synd!
Jostein Gaarder
- Sofies värld
Små barn är nyfikna. Det skulle bara fattas annat. Efter bara några månader hamnar de i en splitter ny verklighet. Men allt eftersom de blir större, så verkar det som om de förlorar lite av sin nyfikenhet. Hur kan det komma sig?
Jostein Gaarder
- Sofies värld
I skolan fick man lära sig att Gud hade skapat världen, och nu försökte Sofie intala sig att det trots allt var den bästa lösningen på problemet. Men sedan började hon fundera igen. Hon kunde gå med på att Gud hade skapat hela världsrymden, men hur var det med Gud själv då? Hade han skapat sig själv ur intet? Återigen var det någonting inom henne som sa emot.
Jostein Gaarder
- Sofies värld
Sofie hade klart för sig att jorden bara var en liten planet i den väldiga världsrymden. Men varifrån kom själva rymden? Det var förstås möjligt att rymden alltid hade funnits till, och att det var onödigt att fråga sig varifrån den hade kommit. Men kunde någonting verkligen finnas till för alltid? Någonting inom henne sa emot.
Jostein Gaarder
- Sofies värld
Det mystiska brevet hade gjort Sofie alldeles vimmelkantig, och hon bestämde sig för att sätta sig i Skrymslet. Skrymslet var Sofies superhemliga gömställe, och hit gick hon bara när hon var väldigt arg, väldigt ledsen eller väldigt glad. I dag var hon bara väldigt förvirrad.