August Strindberg
- Vargarne tjuta
Vinden vilar, stillhet råder, stadens tornur slagit tolv! Tysta slädarna på föret glida som på bonat golv. Sista spårvagnsklockan klingat, ingen hund på gatan hörs, staden sover, lyktorna släcks, ej en kvist på träden rörs; nattens himmel svart som sammet välver sig oändligt djup. Högt Orion svärdet svänger, Karlavagnen står på stup. Elden i spisen slocknat, blott i fjärran står en rök; ur en skorstensobelisk den stiger som utur ett jättekök.
August Strindberg
- Ett halvt ark papper
Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. - Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna.
August Strindberg
- Hemsöborna
Och ibland strök man förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke; än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en stor ångare.
August Strindberg
- Hemsöborna
Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gackade bakom kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade.
August Strindberg
- Hemsöborna
Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.
August Strindberg
- Hemsöborna
Och så kommo de äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle hissa focken, som inte fanns.
August Strindberg
- Hemsöborna
De skulle till handelsman och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp.
August Strindberg
- Hemsöborna
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt.
August Strindberg
- Gamla Stockholm
Skogen har sina visor och fjället sina låtar, men även gatan har sina toner; om de också icke äro av samma omedelbara natur som de förra, hava de dock delvis behovet såsom kompositör. Så är utan tvivel förhållandet med brandvakts- och väktareropen. Reglementet ålägger vakten att ropa; denne finner det lättare att sjunga och därför sjunger han; möjligen behöver han en längre tid på sig innan melodien tränger fram och hinner stadga sig.
August Strindberg
- Röda rummet
Klockan i Klara tystnade, och han rycktes ur sina tankar genom ljudet av steg på sandgången. Emot honom kom från verandan en liten man med stora polisonger, glasögon, vilka tycktes snarare vara avsedda till skydd för blickarna än för ögonen, en elak mun, som alltid antog ett vänligt, till och med godmodigt uttryck, en halvkrossad hatt, snygg överrock med defekta knappar, byxorna hissade på halv stång, gången både antydande säkerhet och skygghet.
August Strindberg
- Röda rummet
Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarna från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarna på skeppsbrobåtarna, illuminerade i fönstren på stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarna och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger.
Bertolt Brecht
- Borgarklassen förtjusning i rövare
Borgarklassens förtjusning i rövare beror på en missuppfattning: att rövaren inte skulle vara någon borgare. Denna missuppfattning beror på en annan missuppfattning: att en borgare inte skulle vara någon rövare.
