Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Hans blå bomullsskjorta sticker muntert av mot en chokladfärgad bakgrund. Också det inger en känsla av Äckel. Eller snarare, det är Äcklet. Äcklet finns inte i mig, jag känner det där borta på väggen, på hängslena, överallt runt omkring mig.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Då greps jag av Äcklet, jag sjönk ned på bänken, jag visste inte ens längre var jag var; jag såg färgerna långsamt snurra runt omkring mig, jag kände lust att kräkas. Och så: sedan dess har Äcklet inte släppt mig, det har mig fast.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Min blick sänker sig sakta och med leda över pannan och kinderna: den möter inget fast motstånd, den sjunker ned i sanden. Naturligtvis finns det en näsa, en mun, men allt det där har ingen mening, inte ens något mänskligt uttryck.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Det är mitt ansikte som återspeglas. Jag står ofta under de här förlorade dagarna och betraktar det. Jag begriper ingenting av detta ansikte. Andras ansikten har en mening. Men inte mitt. Jag kan inte ens avgöra om det är vackert eller fult. Jag tror att det är fult, därför att man har sagt mig det. Men det rör mig inte.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Jag stiger upp. Jag går omkring i denna bleka dager; jag ser hur den förändras på mina händer och på mina rockärmar: jag kan inte nog säga hur denna dager äcklar mig. Jag gäspar. Jag tänder lampan på bordet: kanske märker jag inte då dagern utifrån. Nej, det går inte: lampan har bara en liten ynklig ljuspöl kring foten. Jag släcker; jag stiger upp.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
En utomordentlig dag för att rannsaka sig själv: detta kalla sken som solen kastar över de skapade varelserna som en dom utan mildhet - det tränger in i mig genom ögonen; jag är invärtes upplyst av ett ljus som gör allting torftigt. Jag skulle inte behöva mera än en kvart, det är jag säker på, för att känna den djupaste avsmak för mig själv. Tack så mycket, jag är inte så angelägen.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Föremålen borde inte angå en eftersom de inte lever. Man begagnar sig av dem, man lägger dem tillbaka på deras plats, man lever mitt ibland dem: de är nyttiga, det är alltihop. Och mig angår de, det är outhärdligt. Jag är rädd att komma i kontakt med dem, alldeles som om de vore levande djur.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Det var inte det att mannen såg så eländig ut som gjorde att vi var så rädda för honom och inte heller svulsten som han hade på halsen och som skavde mot kanten på löskragen: men vi kände att han i huvudet tänkte ut krabbaktiga tankar med gripklor.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Om man frågar dem vad de gjorde i går, så blir de inte förvirrade: med ett par ord sätter de en in i saken. Om jag var i deras ställe skulle jag bara svamla. Men det är också längesedan någon brydde sig om hur jag använde min tid.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Eftersom jag inte fäster mig vid ord är mina tankar för det mesta dimmiga. De bildar liksom moln med behagliga men obestämda konturer och slukas upp: och så glömmer jag dem genast.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Jag tror att det är jag som har blivit förändrad: det är den enklaste lösningen. Och den obehagligaste. Men jag måste i alla fall inse att jag är underkastad dessa plötsliga förändringar. Saken är att jag tänker mycket sällan; och så lagras det upp en hel massa små metamorfoser inom mig utan att jag lägger märke till det och så, en vacker dag, blir det en veritabel revolution.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Det har således inträffat en förändring under de senast gångna veckorna. Men var? Det var en abstrakt förändring utan några bestämda yttringar. Är det jag som har blivit förändrad? Om det inte är jag, då är det detta rum, staden, naturen; man måste välja.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Nyss när jag skulle gå in i mitt rum stannade jag tvärt, därför att jag i handen kände ett kallt föremål som påkallade min uppmärksamhet genom något slags personlighet. Jag öppnade handen och tittade efter: jag höll helt enkelt i dörrhandtaget.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
På lördagen kastade småpojkarna smörgås och jag ville också kasta sten ut i havet. Men just i det ögonblicket hejdade jag mig, lät stenen falla till marken och så gick jag min väg. Jag såg antagligen virrig ut för pojkarna skrattade åt mig bakom min rygg.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Det är just det man måste undvika, man får inte se någonting besynnerligt där det ingenting finns. Jag tror att däri ligger faran att föra dagbok: man överdriver allting för sig, man är på sin vakt, man våldför sig oupphörligt på sanningen.
John Grisham
- Firman
Vi är en liten firma, och vi tar hand om varandra. Hos oss finns inget av den mördande konkurrensen som de stora firmorna är kända för. Vi är mycket noga med vem vi anställer, och vårt mål är att göra varje medarbetare till delägare så snabbt som möjligt.
John Grisham
- Firman
Pengar, det var den viktiga frågan och den som borde behandlas först på alla intervjuer. Hur mycket tjänar man på det här jobbet? Är det inte tillräckligt mycket så var det trevligt att råkas, grabbar.
John Grisham
- Firman
Du måste förstå vår firma. Vi är annorlunda och stolta över det. Vi har fyrtioen jurister, så i jämförelse med andra är vi en liten firma. Vi anställer inte så många, ungefär en vartannat år. Vi erbjuder den högsta lönen och de bästa tjänsteförmånerna i landet, och det är ingen överdrift. Således är vi mycket selektiva.
John Grisham
- Firman
Han var vit, och firman hade aldrig anställt någon färgad, något den lyckats komma undan med genom att vara hemlighetsfull och klubbaktig och aldrig annonsera. Andra firmor annonserade och anställde färgade. Denna firma rekryterade själv och förblev liljevit.
Jo Nesbø
- Rödhake
Bredvid kopiatorn höjde en ung, rödkindad kvinna snabbt blicken och log när Harry passerade. Han hann inte le tillbaka. Antagligen en av de nya kontoristerna. Hennes parfym var söt och tung och gjorde honom bara irriterad. Han tittade på klockans sekundvisare. Så parfymer hade börjat irritera honom nu. Vad var det egentligen som hade hänt med honom?
