Selma Lagerlöf
- Gösta Berlings saga
Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare.
Fjodor Dostojevskij
- Dubbelgångaren
När han kom till en växelaffär, gick han in och växlade in alla sina stora sedlar i mindre, och fastän han förlorade på det, blev hans plånbok betydligt tjockare av alla småsedlarna, något som tydligen beredde honom stort nöje.
Fjodor Dostojevskij
- Dubbelgångaren
Jag är ingen vän av halvkvädna visor och kan inte tåla hyckleri; jag avskyr prat och förtal. En mask använder jag, när jag går på maskerad, men jag springer inte omkring med den i vardagslag...
Fjodor Dostojevskij
- Dubbelgångaren
Eftersom han inte hade förberett sig på inledningen, som alltid var en stötesten för honom, blev han ytterst förlägen, mumlade något, som lät som en ursäkt, och eftersom han inte visste, vad han skulle ta sig till, drog han fram en stol och satte sig ner.
Fjodor Dostojevskij
- Dubbelgångaren
Och plötsligt insåg vår hjälte, hur dumt han hade burit sig åt, och han blev åter mörkröd, rynkade pannan och riktade en skräckinjagande blick mot det andra vagnshörnet som om han med denna blick velat förgöra alla sina fiender.
Fjodor Dostojevskij
- Dubbelgångaren
Den uslingen skulle vara i stånd att sälja en människa för mindre än en kopek - och först och främst sin husbonde, tänkte han för sig själv, och mig har han nog redan sålt. Jag kan slå vad om att han har sålt mig för mindre än en kopek.
Fjodor Dostojevskij
- Dubbelgångaren
Det skulle just vara snyggt, mumlade herr Goljadkin för sig själv, det skulle verkligen ha varit snyggt, om det hade fattats mig något eller om det hade hänt något i dag... om jag till exempel hade fått en finne eller något annat obehagligt hade inträffat. Men, gudskelov, än så länge har allt gått bra... ja, allt är som det skall.
Fjodor Dostojevskij
- Dubbelgångaren
Knappt hade han kommit ur sängen förrän han skyndade fram till den lilla runda spegeln, som stod på byrån. Och fastän det ansikte, som mötte honom i spegeln - ett sömndrucket ansikte med närsynta ögon och mycket tunt hår - var så obetydligt att det säkerligen inte skulle ha fångat någon annan människas intresse, tycktes dess ägare vara belåten med denna spegelbild.
Fjodor Dostojevskij
- Dubbelgångaren
Allt omkring honom var välbekant: de smutsgröna, dammiga väggarna i hans lilla rum, mahognybyrån, stolarna av imiterad mahogny och det rödmålade bordet, den turkiska divanen, klädd med vaxdukstyg i rött med gröna blommor och kläderna, som han i går kväll hastigt hade tagit av sig och som nu låg slarvigt slängda på soffan.
Fjodor Dostojevskij
- Dubbelgångaren
Han gäspade, sträckte på sig och öppnade slutligen ögonen helt. Ett par minuter låg han orörlig, likt en människa som ännu inte hunnit fått klart för sig, om hon verkligen är vaken eller fortfarande sover, och om allt, som försiggår omkring henne är verklighet eller en fortsättning på drömmen.
Vladimir Nabokov
- Lolita
Till en början planerade jag i likhet med så många ofullgångna talanger att ta examen i psykologi, men jag var till och med mer ofullgången än så: en sällsam utmattning - jag känner mig så betryckt, doktorn - satte in och jag bytte till engelsk litteratur, där så många frustrerade poeter slutar som piprökande lärare i tweed.
Vladimir Nabokov
- Lolita
En kväll lyckades hon överlista sin gruvligt vaksamma familj. I en nervös mimosadunge med späda blad bakom deras villa upptäckte vi en viloplats på en låg stenmursruin. I mörkret och mellan de smala träden kunde vi se de upplysta fönstrens arabesker, som förbättrade av ett känsligt minnes färgade bläck nu framstår för mig som spelkort - förmodligen därför att ett parti bridge just sysselsatte fienden.
Vladimir Nabokov
- Lolita
Då jag försöker analysera mina begär, motiv, handlingar och så vidare hänger jag mig åt en sorts retrospektiv fantasi som matar det analytiska medvetandet med gränslösa alternativ och får varenda inbillad väg att ändlöst dela och åter dela på sig i det förflutnas vansinnigt komplicerade perspektiv.
Vladimir Nabokov
- Lolita
Hon hette Lo, kort och gott Lo, om morgnarna, en och femtio stående i ena strumpan. Hon hette Lola i långbyxor. Hon hette Dolly i skolan. Hon hette Dolores på den streckade raden. Men i mina armar hette hon alltid Lolita.
Ingmar Bergman
- Det sjunde inseglet (manus)
Du hiskligt snaggade bastard av sju skabbiga byrackor, om jag vore i dina lusiga paltor skulle jag drabbas av en sån gränslös skam över min person att jag strax befriade naturen från min generande uppsyn.
Ingmar Bergman
- Det sjunde inseglet (manus)
Jaså skådespelaren! Nu förstår jag! Ja, såna finns det alldeles för många, så även om han inte gjort något särskilt så tycker jag du borde slå ihjäl honom bara för att han är skådespelare.
Ingmar Bergman
- Det sjunde inseglet (manus)
Döden står bakom er rygg, jag kan se hur hans hjässa blänker i solen. Hans lie blixtrar när han höjer den bakom era huvuden. Vem av er ska han drabba först? Du där, som står och bligar som en get, va, ska din mun innan kvällen förvridas till den sista oavslutade gäspningen?
Ingmar Bergman
- Det sjunde inseglet (manus)
Här ser du väpnaren Jöns. Han flinar åt Döden, flabbar åt Herren, skrattar åt sig själv och ler mot flickorna. Hans värld är en Jönsvärld, trovärdig för ingen utom för honom själv, löjlig för alla, även för honom själv, meningslös i himlen och likgiltig i helvetet.
Ingmar Bergman
- Det sjunde inseglet (manus)
Mitt liv har varit ett jagande, farande, talande utan mening eller sammanhang. Det har varit en intighet. Ja jag säger det utan bitterhet eller självförebråelse eftersom jag vet att nästan alla människors liv är beskaffade på just det sättet. Men mitt uppskov vill jag använda till en enda meningsfull handling.
Ingmar Bergman
- Det sjunde inseglet (manus)
Hör du, du ska hålla styr på dina syner du. Annars kan du bli betraktad som en fåne. Och det är du inte. Åtminstone inte än så länge. Så vitt jag vet. Fast riktigt säkert är det ju inte.
