Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Herregud, vad alltihop är vedervärdigt! Skulle jag, skulle jag verkligen ... nej, det är vanvett, det är absurt! tillade han beslutsamt. Hur har jag kunnat få något så horribelt på hjärnan? Hur kan mitt hjärta förmå sig till något så ruskigt! Det är just det som är det viktiga: att det är ruskigt, horribelt, vedervärdigt, vedervärdigt!
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Här får ni, bästa herrn. Tio kopek per rubel och månad gör femton kopek i förskott på en och en halv rubel. Och så blir det tjugo kopek i ränta på de tidigare två rublerna. Sammanlagt trettiofem. Alltså ska ni ha summa en rubel och femton kopek för klockan. Här har ni dem.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Jag är kandidat Raskolnikov, studenten, jag var här för en månad sen, mumlade den unge mannen hastigt och gjorde en avmätt bugning när han insåg att han måste uppträda litet älskvärdare.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Han var skyldig värdinnan massor av pengar och var rädd att träffa henne. Inte för att han var särskilt feg eller lättskrämd av sig - snarare tvärtom - men på sistone hade han råkat i ett tillstånd av retlighet och överspändhet, som liknade hypokondri. Han hade blivit så djupt upptagen av sig själv och isolerat sig så till den grad från alla, att han faktiskt var rädd att träffa folk - och alltså inte bara värdinnan.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Hon gled in i mottagningen. Geilie rörde sig ofta som om hon rullade på hjul. Att hon hade fötter visste jag, jag hade sett dem med egna ögon. Jag kunde bara inte lista ut hur hon satte ner dem när hon gick.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Murtagh har rätt i vad han säger om kvinnor, Sassenach. Jag har vågat livet för din skull. Jag begick stöld, mordbrand, mord och överfall för din skull. Som tack kallades jag för olika saker, blev sårad i min manlighet, sparkad i ballarna och klöst i ansiktet.
Diana Gabaldon
- Främlingen
En gång sade jag åt honom att jag tyckte det var högeligen ociviliserat att få sin vilja fram genom att prygla sin egen son. Han sa att jag var ungefär lika dum som staketet jag stod lutad över. Han sa att respekt för dem som var äldre och visare hörde till civilisationens grundvalar. Och tills jag lärt mig inse det var det lika bra att jag vande mig att titta på mina tår medan en av dessa äldre barbarer garvade ändan på mig.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Jag började känna mig ganska tom invärtes trots mitt beslut att spela självsäker. Jag kastade en snabb blick ut genom fönstret, men det vette åt fel håll. Solen syntes inte men dagsljuset var gulaktigt. Var det sent på eftermiddagen? Hur länge skulle det dröja innan Jamie hittade min övergivna häst? Och hur länge tills han lyckats följa mitt spår ner till ravinen - och tappa bort det där? Att vara spårlöst försvunnen hade sina nackdelar.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Vad Jamie inte hade nämnt var att de hade stuckit in flera träribbor mellan ullsäck och hud - för att efterlikna benstommen, som han förklarade för mig efteråt. De första huggen skedde utan missöden fast det kostade på ett par försök innan jag trängde genom tjurhuden. Den var segare än jag trott. Samma gäller en mans bukskinn, fick jag veta. Vid nästa försök frestade jag ett överhandshugg och träffade en av träribborna. Ett tag trodde jag att armen plötsligt hade trillat i backen.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Ve den flicka eller vem som helst, förresten, som möter en vacker häst vid stranden av en älv eller en sjö och tänker sig att rida på den, för när man väl suttit upp kan man inte komma av, och hästen rusar rakt ner i vattnet, förvandlas till en stor fisk och simmar ner till sitt hem medan den olycksalige ryttaren fortfarande sitter fast på hans rygg.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Bäckahästen i Loch Garve hade som många av sina anförvanter stulit en ung flicka som kommit ner till hans loch för att hämta vatten. Han hade burit ner henne i sjödjupet och tvingat henne att bli hans hustru.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Medan jag låg och lyssnade till kören av snarkningar slog det mig att män i ett sjukhus sällan snarkar särskilt högljutt. De andas kanske tungt, och de kan stöna eller jämra sig och ibland snyfta eller ropa till i sin sömn. Men det var som en västanfläkt mot detta kärnfriska oväsen. Det kanske var så att sårade och sjuka män inte faller i så djup sömn att de ger fritt fram åt riktiga snarkningar. Om mina iakttagelser stämde var mina medresenärer fruktansvärt friska.
Diana Gabaldon
- Främlingen
När jag ögnade igenom några av recepten fick jag klart för mig varför doktor Beaton inte haft några lysande framgångar med sina kurer. "Mot huvudvärk," hette en avdelning. Man skulle ta "en kula hästspillning, torka den noga, mala den till pulver, drickes utrört i hett öl."
Diana Gabaldon
- Främlingen
Somliga fall förelades på engelska, men det allra mesta försiggick på gäliska. Jag hade redan lagt märke till att det ingick i det språket att stampa med foten och rulla med ögonen en hel del, så det var svårt att bedöma hur allvarligt ett fall var med hjälp av vanligt kroppsspråk.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Jag torkade mig om pannan med klänningsärmen. "Vänd honom på vänstersidan. Och om du," detta till patienten, "så mycket som rör en enda muskel medan jag lägger förbandet, så stryper jag dig."
Diana Gabaldon
- Främlingen
Vad är det för en fjant som låter sig knivhuggas utan att ens sköta om såret efteråt? Fattade du inte att du blödde som en gris hela tiden? Det är din smala lycka att du inte redan är död som du far omkring natten lång och slåss och bråkar och trillar av hästar... håll dig lugn, din förbaskade idiot.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Allt som jag hade upplevt sedan jag gick genom den kluvna jättestenen pekade åt samma håll - att mannen jag stött på i skogen var Franks omtalade förfader. Jag försökte kämpa mot den slutsatsen, men var ur stånd att hitta på någon annan, som svarade mot fakta.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Min kidnappare var ingen talträngd man. Han svarade på alla mina frågor, krav och vassa kommentarer med det heltäckande skotska läte som bäst kan återges fonetiskt med bokstäverna "Mmmmmmfm." Om jag tvekat om hans nationalitet skulle det ljudet ha räckt till för att avlägsna alla tvivel.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Det kom ett djupt, gnolande läte från någonstans i närheten av mig. Jag tänkte att det kanske fanns en bisvärm inne i stenen, i en spricka någonstans. Jag lutade mig med handen mot menhiren för att se djupare in i klyftan. Stenen skrek. Jag drog mig undan så snabbt jag kunde, men jag var så överrumplad att jag snavade och satte mig tungt i gräset. Med kallsvett över hela kroppen stirrade jag på menhiren.
Diana Gabaldon
- Främlingen
Alltsammans är så motsägelsefullt. Vi har de böjda bladen som betyder resa, men de korsas av brutna blad som betyder att man stannar kvar på ort och ställe. Och främlingar finns här, så sant och visst, flera stycken. Och en av dem är fruns egen make, om jag tolkar tebladen rätt.
